jennilicious

Vem är jag?

Kanske är jag din granne, din bästa vän, tjejen som ler emot dig när du handlar i en afffär? Det lär du aldrig få veta. Men jag heter Jenni, är 19 år och varje morgon när jag slår upp ögonen önskar jag att det blir en bra dag utan allt för många frestelser.

Jag har levt med min "ätstörning" (får man ens kalla det så när man väger så mycket som jag?) i snart ett år. Jag var egentligen ganska normalviktig, men sedan hände något. Goda matvanor byttes ut mot sämre och litervis med alkohol och vips, vikten ökade drastiskt. Från att ha vägt 66 kg klättrade jag snabbt upp till äckliga motbjudande 74 kg. (När jag ser tillbaka på det här förstår jag inte hur jag kunde leva med mig själv.. Jag var ful, fet och äcklig.) Jag började spy med ursäkten att "jag kan sluta om jag vill". Och i samma takt som kilona rasade tappade jag någonstans där på vägen bort mig själv...

Att spy fungerade inte i längden. Att ständigt behöva ge ursäkter för att försvinna iväg på toaletten efter att jag ätit, att behöva trycka ner fingrarna så djupt ner i halsen att naglarna skärde upp sår passade mig inte. Det kändes inte som om att jag blev "smal" på riktigt, utan bara på låtsas. Så jag slutade äta. Jag bytte mina måltider mot kontrollerade intag där minsta lilla kalori gav (ger) mig ångest.  Det räckte inte att komma tillbaka till vikten 66 kg längre heller. Jag måste få bort allt detta äckliga fett som kryper under skinnet på mig, som får mig att vilja vända ut och in på mig själv i ren desperation.
Varför jag gör det här? Varför jag slutar att äta? För att jag vill bli vacker.
Nej, jag har aldirg blivit mobbad och fått dåligt självförtroende.
Nej, jag söker inte uppmärksamhet
Nej, jag har det väldigt bra hemma
Ja, jag är på jakt efter den perfekta kroppen. Och jag gör allt för att få den.

idag väger jag 59 kg, vilket är på tok för mycket. Men jag är på väg.
September 07 - 74 kg
Juni 08 - 59 kg